Vår vardag och andras.

Jenny Wennberg, ledarskribent i Arbetarbladet,har återkommit efter att ha studerat i Paris en tid. Hon är välkommen tillbaka, för hon är en verkligt bra skribent. I dag berättar hon bland annat om hur hon på sin resa hem på flyget från Paris, tydligen i går, läste de svenska dagstidningarna. " Och när jag öppnar dem inser jag hur jävla bra vi har det."
Hon läste om Tv-program som handlade om den svenska skolmaten kallat "Matakuten." Skolmat som tydligen i vårt land är ovärdig människoföda.
"Ni inser att vi bor i ett land där man får skollunch? Lagad mat som serveras under skoldagen."
Sedan berättar hon hur hon läser om riktiga problem. T ex de som Enayatulla Abel brottas med. Han lever gömd här sedan 6 månader under jorden efter att ha blivit utvisad till Afghanistan. I går var det ett långt repotage I Arbetarbladet om honom.Hur det är att leva gömd, vara en av världens flyktingar.
Adel berättar om en kamrat som arbetar för UNHCR, FN:s flyktingsorganisation. Han försöker bland annat hitta någon trygg plats i världen åt människor som flyr. Under förra året befann han sig i Tanzania i ett avspärrat område med cirka 300 000 individer utan hem. Det är lika många människor som hela Islands befolkning eller Malmös.När han kom hem efter det året berättade han om barn med magar uppsvällda av svält,
om vattenbrist,människor döende i aids, andra sjukdomar, brist på läkare och läkemedel och medicinsk utrustning. Där hörde han inga klagomål på skolmatens kvalite.(eftersom det inte fanns någon skolmat, och om det hade funnits hade nog ingen klagat)
Trots att UNHCR anser att det inte är rätt att Sverige skickar tillbaks människor till Afganistan, så får Adel leva gömd. Hans framtid är oviss och hans livssituation är mycket, mycket pressad. Det är hans vardag.
Vi kanske skulle tänka lite mera på hur olika våra vardagar är.